London, sensommaren 1741.
En lite sliten Georg Friedrich Händel, skuldsatt och trött på bråkiga operastjärnor, får ett paket: ett textmanus från godsägaren Charles Jennens. Ett collage av bibeltexter, hopklippt som en storyboard över hela Jesu liv – utan scen, utan kostym, bara ord. Händel sätter sig vid skrivbordet och börjar skriva.
På bara 24 dagar fyller han 259 sidor partitur. Den 14 september sätter han sista strecket och skriver längst ner: SDG – Soli Deo Gloria. Oratoriet får namnet Messiah. Det är inte tänkt som en opera med rollfigurer, utan som en lång musikalisk meditation. men strukturen, med tre delar, recitativ och arior, är hämtad direkt från operans värld.
Samtidigt är hans karriär i London i kris. Publiken har tröttnat på dyra italienska operor, biljettintäkterna sjunker, och rivaler har startat egna kompanier. Händel behöver både pengar och en nystart. Då kommer inbjudan från Dublin: den engelske guvernören på Irland, hertigen av Devonshire, vill ha en konsertsäsong i stadens nya konserthus på Fishamble Street.
Här börjar det som ibland beskrivs som en turné. Händel reser över havet, i bagaget både äldre verk och det nya oratoriet. I Dublin organiserar han en prenumerationsserie med sex konserter under vintern 1741–42 – biljetter säljs i förväg, publiken binder upp sig för flera kvällar, precis som i ett modernt abonnemang. Efterfrågan blir så stor att en andra serie snabbt läggs till.
För Messiah planeras något ännu mer tydligt “paketerat”, en välgörenhetskonsert. Händel förhandlar med två domkyrkor för att låna deras körer, handplockar solister – bland dem skådespelerskan och kontraltan Susanna Cibber – och skriver om musik för att passa just deras röster.
Den 13 april 1742 fylls salen av runt 700 personer. Herrar ombeds lämna sina svärd hemma, damerna får komma utan stora kjolstativ för att få in fler kroppar i rummet. Intäkterna – cirka 400 pund – delas mellan tre välgörenheter och frigör 142 skuldsatta fångar ur fängelset. Pressen talar om en makalös succé; en präst ska ha ropat till Cibber under “He was despised”: “Kvinna, för detta vare alla dina synder förlåtna!”
Efter några månader ger Händel ett andra Messiah i Dublin, denna gång för egen ficka, och återvänder sedan till London.
Här blir berättelsen mindre mytisk och mer kantig. Londonpremiären 1743 på Covent Garden marknadsförs försiktigt som ett “New Sacred Oratorio”, man undviker titeln Messiah för att inte provocera. En del kritiker tycker ändå att det är oanständigt att låta skådespelerskor sjunga om Kristus i en teatersalong. Succén uteblir och planerade sex föreställningar krymper till tre. Först när verket kopplas hårdare till välgörenhet, framför allt de årliga konserterna för Foundling Hospital från 1750, börjar Messiah bli en återkommande Londoninstitution.
Händel driver under 1740-talet egna oratoriesäsonger på abonnemang. Under fastan 1743 erbjuder han en serie på 18 oratoriekonserter med olika biljettkategorier: prenumeranter betalar en klumpsumma, får lägre pris per konsert (cirka 33 % rabatt) än engångsbesökarna, och ger samtidigt komponisten en garanterad intäkt att planera efter. Det är tidiga former av samma logik som dagens turnébudgetar och säsongsabonnemang på konserthus.
Händel reste runt i Europa för att scouta stjärnor, bland annat till Dresden 1719 och senare till Italien där han värvade några av kontinentens mest berömda sångare till sina Londonproduktioner. Men Messiah som verk gjorde ingen lång Europaturné med Händel själv i spetsen. I hans livstid framfördes det huvudsakligen i Dublin och London, plus på brittiska festivaler; först efter hans död spreds det till städer som Florens, Hamburg, Mannheim och så småningom New York.
Berättelsen om Messiah som “den första stora kommersiella turnén” är mer en poetisk förenkling än ren sanning. Det som är modernt är kombinationen: internationell rekrytering av stjärnsolister, smart marknadsföring, prenumerationsmodeller, välgörenhetsprofil och ett verk som ständigt anpassas efter plats och artister. Allt mitt i 1700-talets London.